Startsidan, klicka/Home, click !  
Innehåll Allmänna bilder Nostalgi & Samlarlänkar Lista över Samlare Samlarannonser
Astrid Lindgren
Bergmanaffischer
Bildsidor
Bilkyrkogård
Biltelefoner
Bonader
Borgward
Bryggerietiketter
Christiania
Clas Ohlson kat.
Corvette
Dalahästar
Emaljskyltar
Filmaffischer
Folkparken
Forsvik Bruksmiljö
Gammelvala
Godis 1965
Hattnålar
Hem till Byn
Idrottsbilder 1957
Kosta/Orrefors
Länkar - Sökmask.
Lanthandelsmuseum
Läcköbussen
Medeltidsbilder
Mercedes Benz
Motala långvåg
Mopedsamling
Märklin
Mössmärken
Offroaders
Olsson Hagalund
Opel-Museum
Pansarmuseum
Polisbrickor
Porsche plåtbilar
Porsche
Privatradio
Radio Nord
Radioapparater
Radiobroschyrer
Radiorör
Radions historia
Ransoneringskort
Reklam från 1920
Rekords
S/S Trafik Hjo
Shell-Mack
Skolmuseum
Sony Walkman
Sparbanksbössor
Sv. Uppfinnare
Telefonens historia
Telefoner
Transistorradio
Traktorer
Tretorn kataloger
TV-Guide 1964
Tändsticksetiketter
Veteranbilar
Ånglok/Rälsbuss
Copyright INFO

Lyssna och minns:

Ingo vs Floyd 1959

Radio Nord 1961

Radio Syd 1965

Motala LV 1991

R Luxemburg 1991
stänger 208 MV
Kent Karlsson med något ur sin samling

Kristallmottagare

- Kent i Dals Ed, hängiven samlare av allt som är relaterat till radio. Visar här några kristallmottagare som han samlat sedan 1960 talet.
- Kent berättar hur han blev klassad som mer eller mindre bättre vetande när han besökte auktioner på 1960 talet. Hur kunde han köpa sådant skräp som dessa kristallmottagare? Han var den ende som bjöd när de ropades ut, och många skakade på huvudet.
- Kents samling slår det mesta idag. Nu har jag besökt Kent och fotat delar ur hans samling. Här visas några procent. Läs om kristallmottagaren. / Jan Johansson, www.samlaren.org

Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format
Klicka för större format

Kristallmottagarens historik


- I radions barndom var det en oerhörd brist på radiokomponenter och gemene man, som kände det begynnande behovet av vetskap i radiovågornas mystik, fick prova sig fram på olika sätt. Man hade hört att man kunde ta emot radiosignaler från England i början på 20-talet och detta ledde till ett experimenterande på alla "mottagarsidor", i Europa. Av en konstig anledning kommer jag ihåg, att jag sett ett oerhört roligt fotografi med patienter på ett militärsjukhus, för skadade i första världskriget, liggande i sina sängar som lyssnar på "radioutsändning", någonstans i Europa. Det måste ha varit strax efter 1918 och alla hade väldigt otympliga telefonhörlurar. Alla såg ovanligt muntra ut. Har inte bilden kvar, men "minnet" är fortfarande kristallklart (!).

- Apparaten (mottagaren) på bilden fanns sedan beskriven i början av 20-talet (1921 tror jag?) i Sverige. Jag vill redan nu tala om att nästan all litteratur i radioämnet från 20-talet, har sålts hos mig men jag vill påpeka att allt finns bevarat i mitt huvud. Det är därför som jag skriver denna artikel. Man kan inte med tiden "drunkna i gamla tidningar" och gulnande böcker. Det enda, som jag sparat är radiorör genom tiderna och en och annan gammal radiosändare (samlarlicens krävs).

- Tillbaka till mottagaren beskriven på svenska 1921. Det var en beskrivning på, hur man lindade en stor fast spole på ett papprör och inuti fanns en mindre papprulle, som kunde skjutas inuti den första. Allt var uppriggat i TRÄ och "betjänades" av ett par skolflickor, som lyssnade i hörlurarna (foto). Allt övrigt fanns med, ritning på alla "trädelarna" och pappersspolarna också.

- Konstruktionen var gjord så att det var en kombinerad avstämningsspole och variometer, på samma gång. Vridkondensatorer fanns inte att få tag på i större kvantiteter, i tidigt 20-tal. Genom att skjuta in en tredjedel av hela avstämningssystemet in i "sig själv", minskades induktansen som samtidigt åstadkom självinduktion (resonans), genom den kapacitiva verkan mellan trådvarven.

- Jag menar då mellan "statorspolens" trådvarv och "variometerspolens". Inte mellan trådvarven, sinsemellan på varje spole. Det fanns med andra ord ingen fast kondensator heller, i dessa mycket tidiga mottagare, en som kunde ha hjälpt till med parallellresonansen. Parallelliteten behövs för att få en "strömförstärkning", vid önskad frekvens. Det hela (resonansanordningen) kan beskrivas, som en seriekoppling av två spolar (den ena med en tredjedel mindre, i induktans) varav "variometerspolen" skapar en parallellkapacitans till den större spolen (trots att de är elektrisk kopplade, i serie).

- Det hela medförde ett lite mera behov av kopparlindningar, men den oisolerade koppartråden, var det ingen brist på vid den här tiden. Till saken hörde att man lindade med mellanrum också och detta medförde att man kunde "tappa av" lite var som helst, längs den yttre spolen ("statorspolen"). Det var inte så noga heller med kontrollen av var den "den rätta" resonansinduktansen hamnade, för en viss radiostation. Släpkontakten utanpå kunde hamna lite olika beroende på läget av "variometerspolen" (den som gick inuti) och detta kunde markeras med blyertsstreck på träplattan, för önskad station.

- Skulle en önskad station hamna alltför långt ut eller för långt in med "variometerspolen", valdes ett nytt läge för densamma och ny resonansen kunde då sökas med släpkontakten på "statorspolen". I ytterlägena för inskjutningsspolen ("variometerspolen") var resonansen "flack" och inte så bra. Varför allt var gjort i trä, kan förklaras med att släpanordningen skulle SPIKAS fast på spolgavlarna. Konstruktionen var ganska genial, den "fixade" både avstämningsspolen och "avstämningskondensatorn" (variometerspolen) på en gång. Många lärda forskare påstår att det är den motriktade induktansen, som åstadkom resonansen men det vet ju var och en inom radioteknik, att så är inte fallet.

- Motriktad induktans försvagar bara "huvudinduktansen" (i den större spolen). Den här seriekopplade variometeranordningen hade ganska imponerande dimensioner. Det handlade om flera decimeter i längd och någon decimeter i diameter. Det gick, som sagt åt en hel del oisolerad koppartråd. Hur man kopplade de två spolarna kommer Ni ju ihåg, det var ju i serie, men det fattas ju ytterligare en viktig komponent, för att man skulle kunna avlyssna radiovågorna i luften. Jag menar nämligen detektorkristallen, som hade till uppgift att "halvera" det fruktansvärt höga svängningstalet i resonanssystemet (HF-frekvens runt 1 MegaHertz).

- Kristalldetektorn skar av ena perioden och sänkte svängningstalet till hälften. Varje vågtopp varierade nu i takt med sändarmikrofonen lågfrekvens (audiosignal) och hörtelefonens membran kunde nu hinna svänga med i "amplitudmodulationstakten", i den tidigare inkommande HögFrekvensen (HF). Den här konstruktionen var nog världens första "nerräknare", utan att man visste om det. Kristalldetektorn bestod oftast av kiselkarbid, som kunde hittas i gamla slagghögar, från gruvor och vid sprängningsdagbrott. Stenarna var av "blyertskaraktär" och skimrade lite, likt silvermalm. Hade man tur, kunde man komma över den åtråvärda stenen, den med spår av germanium, oftast från utlandet. Det var dock rätt sällsynt, i den här tidiga radioepoken. En hållare fästes fast på halva stenen och resten fick göra kontakt mot en synålsspets, eller rättare sagt, synålen kunde flyttas omkring på kiselkarbidstenen.

- Ganska snart kunde man hitta en s k "övergång" i kristallstrukturen och en svag "hålvandring" av elektroner kunde uppenbara sig. Denna "hålvandring" gick i motsatt riktning, mot elektronströmmen, som därmed bara kunde gå åt ett håll nu. En likriktare, med lågt "framspänningsfall" hade nu konstruerats. Kristallen och en högohmig telefonlur (eller hörtelefon) kopplades sedan i "serieparallell" med avstämningsspolens (statorspolens) övre del inkl. antennen och "kondensatorspolens kalla" nedre ände, mot jord.

- Serieparallellt menas att kristallen (överst mot antennen) kopplades i serie med hörtelefonen. Hela "seriearrangemanget" kopplades sedan parallellt med hela det totala resonansinduktanssystemet. Antennerna var av imponerande längd och oftast med flera trådar parallellt, då på "multipelavstånd" i kvot mellan avståndet och grundfrekvensen (våglängden). Det var också viktigt att den totala antennlängden stämde överens med ungefär en period i våglängd (runt 150meter).

- Inte undra på att man satt uppe hela kvällarna och lyssnade på England och senare Frankrike m. fl. länder, med hjälp av dessa enorma antennsystem, som gav ganska höga spänningar över kristallen (säkert flera volt) och att man dessutom kunde lägga hörtelefonen i en stor glasskål, gjorde nöjet ännu roligare. Då fungerade skålen, som högtalare. Den här serien fortsätter senare, i ämnet kristall(skåls)mottagare och avslutas med att vi kan konstruera en "modern" kristallmottagare, med komponenter av idag. Det gör säkert ingenting, 20-talsandan kommer nog att infinna sig i alla fall.

- Jag har med stor svårighet ritat ett schema till den här ovan beskrivna grundvarianten (ingående i kristallmottagarserien), ritsystemet klarar inte riktigt av "variation" i induktanssymbolerna men det gick till slut, efter mycken tid och mödosamt "labbande". Ha det så bra och trassla inte in Er i all koppartråd till spolarna eller till den imponerande antennen. Släpa nu kontakten på "huvudspolen" och inte benen efter Er när Ni nu skall bänka er för rundradiolyssning.




Copyright © 1996-2016 www.samlaren.org