Släkten Öller inkom från Nürnberg i början av 1600-talet med en Johan Öller,
löjtnant i Gustaf II Adolfs armé och omkring 1639 stadskirurg i Södertälje.
En ättling till denne, Carl Abraham Öller (1708-54), var tullnãr i Kalmar,
sonen Göran Johan (1740-1803) blev postmästare i Nyköping och fick tio barn,
varav Anton Ulric (1779-1845) år 1807 inköpte apoteket i Strängnäs och
gifte sig därstädes 1815 med Hedvig Christina Kjellman (1789-1818).
Den 23 juli 1816 föddes i samma stad deras enda barn, sonen Anton Henric.
Öller tillhörde en intellektuell släktkrets, vilken genom ingiften
företedde vissa gemensamma drag. Dessa voro förutom det svarta, bistra utseendet,
handlag for mekaniken, bristande intresse for ekonomiska ting, hãftigt humör
och blygsam tillbakadragenhet, vilket allt synes ha kommit Henric till del.
Halvtannat år gammal blev han moderlös. Vid åtta års ålder inskrevs han vid
Strängnäs gymnasium (ht 1824) och genomgick i det medeltida biskopshuset
klasserna 1-4 (vt 1828). Ar 1828 avträdde fadern apoteket, och hösten 1830
flyttade han med Henric till Stockholm, Svartensgatan 8. Sonen fortsatte sina
avbrutna studier den 29 september sistnämnda år vid Stockholms gymnasium, Riddarholmen, under Nordströms rektorat.
Här fick han erfara stockholmspojkarnas pennalism, som vid denna tid var som allra värst.
F. d. apotekare Öller, som var en tämligen välbärgad man, inredde ett
hem åt sig och sin son i ett apotekare Carl F. Ringqvist tillhörigt litet tvåvåningshus
i hörnet Björngårdsgatan 17-Maria Högbergsgata. Dit flyttade de
hösten 1831 och bodde där till faderns död 1845.
Gymnasisten Öller examinerades den 9 februari 1833 med
följande betyg: teologi och kyrkohistoria AB, filosofi och allmän
grammatik B, matematik B, historia B, latin AB; grekiska AB, hebreiska
AB, flit A och uppförande A.
Samma år erhöll han anställning som kontorist, och 1835 blev
han handelsbokhållare hos sidengrosshandlaren och ryske vicekonsuln
Claes Peyron i Schinkelska huset vid Kornhamnstorg.
Öller stannade åtta år på Peyrons handelskontor,
där han alltid visade "den största ordning"
samt i alla avseenden uppförde sig till Peyrons "fullkomliga nöje".
Peyron berättade säkerligen för Öller, att Peyrons farfar på Fredrik I:s
begäran hos Louis XV inkommit från Frankrike 1740 för att i Stockholm
anlägga ett sidenväveri samt om de formåner och framgångar, som mött honom.
Öller fick klart för sig, att han borde försöka den banan och började ivrigt planera och spara.
Den 3 juli 1843 insände han ansökan till Kommerskollegium om tillstånd att här i staden anlägga
och bedriva en fabrik för tillverkning av siden- och bomullsvävnader. Han bifogade
jämte frejdebetyget en rekommendationsskrivelse från Peyron. Den 10 juli s.å. utfärdades
Kommerskollegii tillståndsbrev.
I september ankom segelfartyget Laura från Lübeck med sju lådor, innehållande de maskiner
och redskap Öller behövde för att uppsätta sin fabrik, bl.a. tre vävstolar och fyra jacquardmaskiner.
Den 26 mars 1844 erhöll han burskap i Stockholm som sidenfabrikör. Han tog då i sin tjänst
åttta arbetare och två lärlingar. Yrkesgrenen var dock vid denna tid stadd i tillbakagång.
År 1818 t.ex. funnos 46 sidenfabriker i Sverige, men 1844 var antalet 18 och 1846 blott 15,
alla i Stockholm.
Under 1844 tillverkades 112 123 alnar diverse hel- och halvsidenvävnader, varav Öllers
fabrik bidrog med 339 alnar Sarge de Soic; vidare 148 514 sidendukar, av vilka 667 stycken
kom från Öllers. Sammanlagda tillverkningsvärdet var 582 518 rdr b:o för bela Stockholm
cell 2 783 för Öllers. Han hade en av stadens minsta sidenfabriker.
Men i början av juli 1845 anlände firma Schön & Co:s ångfartyg Svithiod
med ytterligare tre jacquardmaskiner jämte harneskplankor och övriga tillbehör.
För sina sändningar utverkade Öller lägre tullavgift (5% av värdet).
Liksom telegrafdirektören Bonelli i Turin, som införde elektromagneter
i jacquardmaskinerna, kan man ju också tänka sig, att den blivande konstruktören
Öller försökte förbättra sina maskiner. Med den kapacitet fabriken hade 1845
tillverkades 37 alnar Sarge de Soie, 190 alnar Gros de Naples och 2 863 dukar,
allt värt 8 812 rdr b:o.
Öller fann emellertid rörelsen mindre lönande. Han nedlade fabriken redan
i januari 1846 och burskapet uppsades den 17 februari 1848.
I stället ägnade han sig synbarligen åt att uppdriva mullbärsträd för silkesmaskodling.
Den 21 november 1849 inköpte han av kryddkramhandlaren Johan Georg Pripp och hans hustru
tvenne fastigheter, varav den ena, kv. Träskf1oden 10 (nu Jarlaplan), enbart användes
till plantager. Den andra fastigheten, Stora Surbrunnsgatan 10 i hörnet
av Stora Badstugatan, var däremot bebyggd.
Den 4 augusti 1851 vigdes f.d. sidenfabrikören A. H. Öller i Adolf Fredriks församling vid
fru Mathilda Ericsson, född Bergholm. Hon var född den 10 januari 1821 i Björskogs socken,
Västmanland. Intill 1849 var hon gift med lantbrukaren Lars Ericsson i Källby, Västergötland
men flyttade därefter till Stockholm. Som gift sysslade hon sedan med vaddtillverkning en tid.
Den 1 januari 1852 sålde Öller huset vid Stora Surbrunnsgatan, och sina plantager gjorde han
sig av med den 19 januari 1855. Men då hade redan ett nytt skede av hans liv börjat.
Öller hade förmånen att bland sina umgängesvänner räkna den bekante uppfinnaren, dåvarande
kaptenen vid Flottans mekaniska kår, Anton Ludvig Fahnehjelm (1807-75). Det kan nämnas,
att dennes son, sedermera gasglödljusets uppfinnare, Otto Bernhard Fahnehjelm (1846-1911),
redan under studietiden började vurma för silkesmaskodling och blev ledamot av det 1830 bildade
Sällskapet för befrämjande av inhemsk silkesmaskodling. Han gjorde lyckade försök att införa den
japanska s.k. eksilkesmasken samt utgav flera instruktionsböcker i ämnet.
Men Öller hade då för länge sedan övergåttt helt och fullt till Otto Fahnehjelms faders stora
intresse, telegraftekniken. Kapten Fahnehjelm, som 1850 studerat detta ämne utomlands,
bedrev tillsammans med optiska telegrafens linjechef,. majoren Isaac Fredric von Heland,
med stor energi propaganda för den elektriska telegrafens införande i vårt land. Dessa båda
hade redan 1845 försökt konstruera en telegrafapparat, ehuru utan framgång. Fahnehjelm
lyckades nu i hög grad intressera Öller för telegrafförsök och var honom sedan behjälplig
med råd och ledning. Den bekante fysikern Erik Edlund (1819-88) tillhörde också denna krets,
och av honom fick Öller lära mycket. Han fick tillfälle att utveckla sin fallenhet för
mekaniken, och framgången lät icke vänta på sig.
När den första elektriska telegraflinjen av regeringen den 1 februari 1853 anbefalldes
till utförande mellan Stockholm och Uppsala, utsågs von Heland till chef för
linjens byggande och Fahnehjelm skulle svara för stationerna. De begåvo sig samma månad
till Uppsala för att skaffa lokal till telegrafbyrå, uppköpa timmer till stolpar m.m.
Denna telegrafbyrå fick Öller i uppdrag att inreda med början den 15 maj mot ett
månadsarvode av 50 rdr. Enligt Telegrafverkets handskrivna tjänstemannamatrikel inredde Öller
även Stockholms station i juli s.å., men ytterligare bevis härför saknas.
Öller bosatte sig med sin hustru i Uppsala i juni och stannade där till påföljande vår.
Han ansågs tydiigen redan fullt kompetent för sitt uppdrag, ty han utförde arbetet alldeles
självständigt, användande de rön och erfarenheter han gjort under sina försök. Säkerligen
hade han också företagit någon kortare studieresa utomlands.
De telegrafapparater, som användes, voro enligt Morses system. Dessa med reläer samt
galvanometrar hade beställts hos instrumentmakarna Sören Sörensen och Frans Johan Berg
i Stockholm. Galvaniskt element av Daniells typ sammansatte Öller själv till strömkälla.
Han delade först strömmen från batteriet till både linjen och skrivapparaten, men när
större batterier kommo till användning, ansåg han det icke längre vara någon fördel med
gemensamt batteri.
Uppsalaborna följde med intresse detta arbete, och tidningen Correspondenten hoppades,
"att allmogen i denna del av landet skulle visa mindre fientlighet och misstroende mot
den nya inrättningen, och okynnet att avskära den över jord förda ledningstråden borde
väl - helst om därpå sattes lämpiigt straff - mindre ofta yppa sig i närheten av huvudstaden
och universitetet, än annorstädes i landet".
Det historiska ögonblicket, då telegrafförbindelsen med Uppsala skulle avprovas,
ägde rum den 16 juli 1853. Fahnehjelm hade anordnat en provisorisk station i överjägmästare
A. H. Kastens trädgård, Stora Badstugatan 57 (nu hörnet Sveaväigen 79-Surbrunnsgatan 48),
mitt emot Öllers forna bus, i avsikt att först få kontakten klar i stadens norra utkant.
I närvaro av gamle generalen Carl Akrell, som utsetts till chef för elektriska telegrafen,
jämte von Heland och några få åskådare började Fahnehjelm med klappande hjärta anropa Uppsala,
"ty", skriver Fahnehjelm, "ovisst kunde det ju vara, om ledningen var klar, om batteriet var
starkt nog, om jordledningen var tillfredsställande o.s.v. Stor blev då glädjen, när allt gick
efter beräkning, och vännen Öller svarade från Uppsala".
Enligt K. Maj:ts skrivelse den i juli 1853 förordnades Öller från med den i augusti s. å.
till chef för Elektriska telegrafbyrån i
Uppsala, medan Fahnehjelm erhöll samma befattning i Stockholm, båda med lika lön - 75 rdr
i månaden. Men när dessa stationer kunde funktionera dem förutan, väntade nya uppgifter.
Till Öllers biträde förordnades von Helands systerson, sjuttonårige Hugo Bratt, vilken från
nio års ålder varit i Optiska telegrafverkets tjänst.
Telegrafbyrån kunde inom kort försöksvis och avgiftsfritt få
begagnas av allmänheten, medan personalen erhöll erforderiig träning. Telegrafverkets museum
innehar en av Öller utfärdad telegrafdepesch av den 8 september 1853, då spannmålshandlaren
C. L. Lemke i Stockholm meddelade sin familjs hälsotillstånd till fru Nanny Jacobson i
Uppsala, vilket var väl motiverat, ty en häftig koleraepidemi rasade i Stockholm.
Huvudstadens portar voro stängda, men kontakten kunde upprätthållas tack vare telegrafen!
Öller anslog alla notiser om epidemiens förlopp vid ingången till telegrafbyrån.
Den i november 1853 öppnades telegrafförbindelsen för allmän trafik, och till årets slut
utväxlades 851 telegram.
Öller började nu mottaga telegrafelever. Bland dessa voro under tiden februari till april
1854 J. L. F. Bergman, s.å. föreståndare för Lunds station, H. R. Rhen, s.å. föreståndare
för Uppsala station, C. F. Bergström, s.å. assistent hos Öller i Vänersborg samt sedermera
uppfinnaren Carl Alfred Nyström (1831--91), alla studenter.
Fahnehjelm var numera befällhavare för linjen Stockholm-Uppsala. Då han den 31 mars 1854
kallades till det brådskande arbetet med linjen Uppsala-Grisslehamn, erhöll Öller uppdraget
att vikariera för honom, medan Bratt övertog Öllers tjänst i Uppsala.
Linjen utsträcktes detta år även väster- och söderut. Från den 6 juni beordrades Öller
inreda en huvudstation i Örebro med biträde av sin elev C. A. Nyström. Denne utsågs den
14 juli att förestå örebrostationen.
Öllers nästa uppgift var att inreda huvudstationen i Vänersborg,
varifrån en linje sedan skulle utgå till norska gränsen och som Fahnehjelm bl.a.
svarade för. Öller flyttade därför till Vänersborg med sin
hustru i början av augusti och kom att stanna där till sommaren 1855. Till biträden
vid inredningen erhöll han sin förre elev Bergström samt P. A. Nordencrcutz. Den 10 augusti
blev Öller inspektör vid nämnda station, och bans biträden blevo båda assistenter vid
årsskiftet.
I december var det mycket litet att göra pa telegrafbyrån i Vänersborg, varför Öller
hade gott om tid över för sina experiment. Han brevväxlade flitigt med Fahnehjelm och
beklagade sig bl.a. över den trista platsen. Den 5 januari 1855 skrev Öller:"Jag börjar alltmer
känna min isolerade ställning härstädes. Ingen att rådgöra med, och ingen att inhämta någon
upplysning av; utan för att få reda på ett obekant förhållande måste jag genom försök
på alla möjliga olika sätt leta mig därtill, och vad jag därtill behöver möter största
svårighet att få härstädes. Därför kan det icke gå fort att komma till något bestämt resultat".
I samma månad kom emellertid Fahnehjelm på besök i Vänersborg, och han gav då Öller en
del uppslag. Nyström hade nu också med framgång börjat sin experimentverksamhet, och Öller
kom overens med denne att via postdiligensen utbyta tankar om metoder och erfarenheter.
Den 26 februari skrev Öller till Fahnehjelm bi.a.: "Min håg är riktad åt begäret att följa
med min tid i sådant, som intresserar mig, och att söka göra det största gagn". Han hade nu
hopp om transport till Stockholm, "där jag har Dig och Edlund att tillgå för råd och
upplysningar, om jag har några funderingar för mig, vartill jag, om ej annars, under
vintermånaderna väl måtte få någon tid".
Den i juli 1855 blev Öller direktör för västra och norra linjerna vid Stockholms
telegrafstation, då inrymd i huset Storkyrkobrinken 2, en trappa upp, där ett
par rum i hörnet av brinken och planen norr om Storkyrkan disponerades.
I Telegrafstyrelsen återfanns Fahnehjelm själv såsom intendent för nämnda distrikt.
Bratt jämte Anders Wassberg blevo 1856 telegrafkommissarier under Öller.
Den 17 september i 1856 förordnades Öller att biträda med besiktning av telegrafapparater,
vilket han gjorde till den 14 december 1857.
Öller fortsatte på all ledig tid med sina experiment. År 1856 arbetade han på en ide
att utbyta telegraftangentens lamellfjäder mot en spiralfjäder. Härigenom blev tangenten
lättare och tystare att arbeta med och mindre utsatt för nötning. Tillsammans med
urmakaren N. P. Lundström, Stora Badstugatan 6, sökte Öller patent, vilket beviljades
för sex år den 17 oktober 1857 med nummer 54. Lundström hade under tiden hindrat professionen
till matematisk instrumentmakare och flyttat till Bryggaregatan 7, där han jämte 0. J.
Gardell hade verkstad under firma N. P. Lundström & Co till 1858, varefter Gardell fortsatte
ensam på platsen med en mekanisk verkstad.
En annan av Öllers konstruktioner innebar en del förbättringar och förenklingar av reläer.
Genom ett behändigt format kunde dessa apparater med fördel användas vid fälttelegrafer
samt för resetelegrafer vid undersökningar av telegraflinjerna. De kunde inläggas i ett
fodral och bäras i en rockficka. Med dem kunde man ute på linjerna korrespondera med stationerna
utan att behöva medföra flera apparater. Patent för sju år erhölls för Öller ensam år 1857,
den 28 oktober, med nummer 57.
Bland Öllers övriga konstruktioner märktes en strömledare for telegrafledningarnas anslutning
till stationerna, batterimoderatör for reglering av strömstyrkan vid telegrafering på olika
långa avstånd samt förbättrad typ av åskledare. Hans uppfinningar bekantgjordes i utländska
journaler och tilldrogo sig en smickrande uppmärksamhet.
Särskilt under åren 1854-57 anlades åtskilliga telegrafstationer, och till dessa behövdes stora
mängder telegrafapparater m.m. Flera instrumentmakare i Stockholm upptogo då sådan tillverkning.
Men då de i pris måste tävla med de utländska apparaterna, som inkommo utan tull, och då
Telegrafverkets behov av nya apparater efter hand minskade, var tillverkningen varken lönande
eller särskilt inbjudande för dem. De upphörde därför ganska snart med denna fabrikation.
Av rent intresse för telegrafväsendet och på egen bekostnad och risk grundade Öller därför den
1 oktober 1857 en särskild verkstad för tillverkning, reparation och förbättring av
telegrafapparater, första hand för Telegrafverkets behov, men sedermera även för Statens
Järnvägar och flertalet enskilda järnvägar. Samma år erhöll Öller burskap som mekanisk
fabriksidkare i Stockholm. Han var permitterad från Telegrafverket hela oktober månad med
bibehållande av halva arvodet för att komma i gång med rörelsen.
Såsom specialverkstad för telegrafapparater blev verkstaden den första i vårt land och man
vill också gärna påstå, att härmed var det första fröet lagt till en svensk elektroindustri.
Öller insåg klart betydelsen för Telegrafverket av en sådan verkstad, särskilt som
instrumentmakarna i Stockholm vid denna tid, enligt Fahnehjelm, "hade föga vetenskaplig
bildning och alls ingen telegrafväg". Öller önskade också själv utrymme och redskap för sina
försök och rön. Han skulle då slippa bruka sin bostad till sådant, eller använda
Lundströms verkstad och behöva dela resultaten med denne. Men ekonomiskt lönande kunde
rörelsen icke bli, särskilt som den tillkom först när behovet av nya apparater avsevärt
minskat, det var Öller säkert medveten om.
Uppsättningen av verkstaden pågick till början av år 1858. Den inrymdes först i huset
Profossgatan 9 på Ladugårdslandet, men flyttades i oktober s.å. till Klara församling,
Stora Badstugatan 6, dãr N. P. Lundström haft sin verkstad till 1856. Lundström bade dock
till synes ingen del i firma Öller & Co, som av namnet att döma borde ha bestått av flera än
en innehavare. Öller angives redan den 19 november 1857 och framgent så som ende ägaren.
Arbetsmaskinerna tillverkades till största delen vid den egna verkstaden, sam drevs med
handkraft intill början av 70-talet. Arbetareantalet var 1857 två man och 1858 åtta, sedan
växte antalet för nästan varje år. Verkstaden förestods hela tiden av en verkmästare, första
åren Gustaf Adolf Joop, ty Öller fick inte försumma sin tjänst hos Telegrafverket.
Telegrafstationen hade nyårsnatten 1857-58 flyttats till Stora Nygatan 2, en trappa upp, där
två skilda stationer för de norra och södra linjerna inrättats. För den sistnämnda stationen
var Edvard Preumayr direktör, vilken anställts sam biträde i Stockholm redan den 31 december
1853.
Under Fahnehjelms långvariga bortavaro somrarna 1857 och 1858 var Öller förordnad tjänstgöra
som intendent. År 1858 tilldelades Öller riddartecknet av Kongl. Vasaorden för sina insatser
för Sveriges telegrafväsen. Firma Öller & Co hyrde 1859 rymligare lokaler för 2926 rdr om året
av lektor A. Th. Bergius i kv. Apeln 1 och 2 - en lång, trevånings huslänga med 21 fönster i
rad och två portar mot Apelbergsgatan. Kontoret inreddes på nedre botten, ingång 58 B, där
nuvarande Kontoristföreningens hus står. Öller bodde också i buset, men han ägde det aldrig.
Det bytte ägare flera gånger under den tid verkstaden ägde bestånd.
År 1860 var Öller ensam om telegrafapparattillverkningen. Det hade dock visat sig, att
rörelsen icke kunde drivas utan förlust. Öller ansökte därför sistnämnda år hos
Telegrafstyrelsen om bidrag till densamma, och Fahnehjelm författade en lång rekommendationsskrivelse
för Öller, daterad den 25 augusti s.å. , där han påpekade, att "på denna verkstad
hava en mängd telegrafförsök blivit verkställda utan egentlig kostnad för Telegrafverket,
varav svenska Telegrafverkets material i hög grad vunnit och utvecklat sig oberoende av
utlandet, och hava våra svenska konstruktioner genom utländska journaler blivit
bekantgjorda och Öller berett sig ett känt namn inom telegrafvetenskapens område,
samt svenska Telegrafverket hållit jämna steg med, samt stundom i ett eller annat avseende
stått fram före utlandet".
I augusti hemställde därför Telegrafstyrelsen till K. Maj: att ett belopp av 1200 rdr årligen
måtte få lämnas såsom bidrag till Öllers verkstad, vilket ocksa bifölls för åren 1861-63,
därför att verkstaden ansågs vara av sådan vikt för Telegrafverket.
År 1860 slutade verkmästare Joop och ersattes med Fredrik Wilhelm Edholm, som stannade i tjugu
år och som en tid bodde hos Öller.
Den 10 maj 1861 förordnades Öller åter att från den 12 maj tills vidare handha de löpande
intendentgöromålen för norra distriktet. Den 24 april 1862 erhöll han fast konstitutorial
att vara direktör vid Telegrafverket, men från den 5 augusti s.å. var han åter t.f. intendent.
Vid Praktiska Elementarskolan i Stockholm, Bryggaregatan 8 A, meddelades 1864 undervisning för
dem, som ämnade söka anställning vid Telegrafverket. De undervisades bl.a. av
telegrafkommissarierna Wilhelm Recin och A. Wassberg. Öller var där examinator jämte sin gamle
vän Edlund, Telegrafverkets fysiker. Tio år senare började Telegrafverkets egen
undervisningsanstalt sin verksamhet med C. A. Nyström som föreståndare.
Verkstadens maskinpark utgjordes 1865 av 15 trampsvarvar samt 1 hyvelmaskin, 2 pressar och
1 skärmaskin för hjul och drev. Tillverkningsvärdet detta år var 33493 rdr.
Den 8 mars 1865 permitterades Öller för sex veckor. Vid elfte Allmänna svenska lantbruksmötet
i Malmö samma sommar samt vid Allmänna industriutställningen i Kungsträdgården i Stockholm
1866 utställde Öller telegrafapparater och diverse andra fysikaliska apparater samt symaskiner,
och fabrikaten belönades med en silver- och två bronsmedaljer.
När telegrafstationen i Stockholm för norra respektive södra distrikten år 1866 skulle
sammanslås till Stockholms Centralstation stod Öller närmast i tur att bli chef för
den gemensamma stationen. Öller ansåg sig dock då ej hinna med att sköta både verkstaden
och detta föreståndarskap. Men han sade sig också hysa betänkligheter mot att lämna sin
befattning vid Telegrafverket för att helt och hållet fästa sin ekonomiska välfärd vid
verkstaden. Han var därför dristig nog att föreslå att han, om han avgick, skulle få behålla
hälfen av lönen, d.v.s. 1000 rdr på indragningsstat och erhålla den andra hälften som
understöd för sin verkstad, så länge han utförde sina arbeten till Telegrafverkets belåtenhet.
Telegrafstyrelsen godtog förslaget, som bifölls av K. maj:t. Till chef för den förenade
stationen utsågs istället F Preumayr.
Den 2 februari 1866 avgick följaktligen Öller från Telegrafverket och åtnjöt arvode
"på exspektans" till sin död.
Hos Öller utbildades en stab av skickliga instrumentmakare, av vilka flera sedermera
grundade egna verkstäder, ofta i konkurrensförhållande till Öller. Namnkunnigast bland dessa
var Lars Magnus Ericsson (1846-1926), grundare av Telefon AB L M Ericsson.
"Ledsagad av en mild försyn, fann jag plats vid Öller & Co, telegrafverkstad", skrev denne
värmländske bondson, som 1866 kom till Stockholm och efter en veckas provtjänstgöring erhöll
anställning hos Öller med 5 rdr i veckoavlöning.
En annan av Öllers arbetare, Johan August Buckau (1844-99) öppnade egen mekanisk verkstad,
vars tillverkning mest bestod av fotogen- och gasoljelampor, fotogenkök etc.
År 1870 hade Öller skaffat ytterilgare en hyvelmaskin och en skärmaskin. Detta år tillverkades
morsetelegrafapparater och visaretelegrafer till ett värde av 17200 rdr, elektriska
och magnetiska skolundervisningsapparater för elementärläroverk (bl.a. Beskowska skolan)
och folkskolor till 1340 rdr, manometrar och vakummetrar för 3930 rdr samt symaskiner
för handdrift (Howe-Singers system) till 85oo rdr. Vidare framställldes elektroterapeutiska
apparater, såsom galvaniska batterier och induktionselektriska apparater, som såldes eller
uthyrdes till bl.a. Stockholms högskolas zootomiska institut och "fysiska kabinete", Karolinska
institutets fysiologiska laboratorium m.fl. Elektriska ringklockor med nummertablå levererades
till Hotell Rydberg, Grand Hotell, Hotell Continental, W 6, Hotell Gustaf Wasa m.fl. samt till
en hel del societetspersoners privatbostäder (bl.a. H. Th. Cedergrens). Allt, sam utgick
från Öllers verkstad, var av mycket god kvalitet.
För försäljning av smärre apparater öppnade Öller 1871 en fabriksbod i huset Västerlånggatan 37,
vilken bod senare inrymdes i huset Drottninggatan 22.
Öllers flitige och skicklige arbetare L.M. Ericsson hade studerat ritning och språk på fritid.
Med bifogande av en rekommendationsskrivelse från Öller ansökte Ericsson om statens
resestipendium för studier utomlands, vilket också bifölls, och han lämnade Öller och Stockholm
1872.
Vid den tiden började Öller modernisera sin verkstad och hyrde en ångmaskin om 4 hk.
Han skaffade vidare 5 svarvar, 1 fräs och 1 borrmaskin för maskinkraft ångmaskinsdrift,
samtidigt som den ursprungliga maskinparken utökades med 7 trampsvarvar.
Portgången i Apelbergsgatan 58 B hade 1867 ombyggts till inkörsport, och 1873 lät Öller uppföra
en liten stenbyggnad på gården för metallgjuteri, smedja samt materialbod.
Verkstaden stod på sin höjdpunkt år 1875 med 58 arbetare, 36 arbetsmaskiner och ett
tillverkningsvärde av 97 350 kronor, varav telegrafapparater gjordes för 93 250 kronor och
symaskiner för 4 100 kronor. Detta år inrättades också icke mindre än 11 nya telegrafstationer
mot 4 år 1870 och inga alls 1880. Personalen fördelade sig på 1 verkmästare, 43 mekaniska
arbetare, 3 urmakare, 5 snickare, 1 smed, 1 fabriksarbeterska, 3 lärlingar och 1 bodförsäljerska.
Den sistnämnda, fru Amanda Lindgren, född Löfving, förestod åren 1875-78 Öllers försäljningsbod
i konditor A. S. Davidsons hus, Drottninggatan 22, ingång från Lilla Vattugatan.
Någon kontorspersonal förekom ej.
Öllers apparater tillverkades huvudsakligen av mässing
från Skultuna Messingsbruk, vars stockholmsförsäljning ombesörjdes av firma
J.E. Åkerberg & Hellströms metallhandel i huset Stora Nygatan 20. Hans skuld till denna firma
uppgick i september 1877 till 40777 kronor, men fördubblades inom ytterligare tio år. Metaller
köpte han på 70-talet även från firma Holmberg & Lindström, Brunnsgränd 4, knippsmide från
Storebro bruk, järnkramvaror fran Axel Sifvert, A. L. Hedman och G. R. Feychting, trä- och
fanérvaror från A. Pihlström, Drottninggatan 51. Han begagnade sig av F. E. Rosenvalls mekaniska
snickerifabrik och engelska ångsågverk på Kungsholmen samt av J. W. Gundbergs fabrik för
bleckslagning och lackering. Gjutgods beställdes från Faustman & Östberg, Karlsvik eller
W. Wiklunds gjuteri och mekaniska verkstad, Inedal. Optiskt glas erhölls från Reijmyre glasbruk.
Utländska förbindelser voro F. Adrian och Keiser & Schmidt i Berlin samt A. Barbier och
H. Lambert & Co i Paris.
L. M. Ericsson, som bl.a. ett år arbetat hos Siemens & Halske i Berlin,
återkom till Stockholm hösten 1875 och anställdes då åter hos Öller & Co, men var aldrig
verkmästare. Han slutade emellertid i mars året därpå, varefter han den 1 april började
egen verksamhet i blygsam skala. Ericsson upptog till kompanjon en f.d. arbetskamrat
hos Öller & Co, Carl Johan Andersson, som också studerat utomlands på stipendier.
L. M. Ericsson erhöll redan 1877 beställningar från Telegrafverket och började följaktligen
då konkurrera med sin forne arbetsgivare.
Förutom i den egna försäljningsboden såldes i slutet på 70-talet Öller & Co:s apparater i stor
utsträckning genom firma Recin & Bratt i Centraltelegrafstationen, Skeppsbron 2, där W. Recin
och H. Bratt tjänstgjorde som telegrafkommissarier. Innan de tillsammans med sin kollega
Gustaf Lybeck den 13 augusti 1880 bildade Stockholms Belltelefon Aktiebolag flyttade de
direktförsäljningen av telegrafeffekter till Nybrogatan 30 och sysslade då även med uppsättning
av elektriska telegraf- och ringledningar.
Uppfinnaren Fil. Dr Martin Wiberg räknades bland Öllers kunder. Troligen var det hans
kontrollapparat för bestämmande av hastigheter på järnvägar, som Öller tillverkade.
Wibergs mekaniska brevlådor gjordes av cykelpionjären Per Froms mekaniska verkstad och hans
tändsticksmaskin och separator sannolikt hos J. E. Eriksons mekaniska verkstad,
båda i Stockholm.
Hos Öller tillverkades ocksa uppfinningar av löjtnant Wilhelm Theodor Unge, som uppfunnit ett
distansur, en sinnrikt hopkommen avståndsmätare och en telemeter, vilken blev antagen vid
svenska artilleriet. Öller hade sådana leveranser bl.a. till Svea artilleriregemente och
Trängbataljonen.
Kunder av intresse voro också elektriska pionjärfirman Hjalmar Brunius i
Jönköping, Nitroglycerin Aktiebolaget, urmakerifirman G. W. Linderoth och kirurgiska
instrumentfirman J. A. Stille.
Den 20 november 1874 stadfästes av Kgl. Maj:t Aktiebolaget
Öller & Co for tillverkning av och handel med telegrafapparater m. m. Aktiekapital
250 000-7 50 000 kronor. Bolaget tycks dock ha blivit av kort varaktighet.
Ehuru verkstaden utåt sett hade sin glansperiod omkring 1875 finner man 1877, att Öllers skulder
belöpte sig till 81485 kronor mot 13551 fordringar, varav 2 308 kronor osäkra. Men lagret av
färdiga och under arbete varande tillverkningar uppgick till 41 139, material för tillverkning
fanns för 6 783 och arbetsmaskiner, verktyg och redskap representerade ett värde av 15 431 kronor.
Sistnämnda år den 27 september blev Öller änkling.
År 1877 hitkom några av Bells hörtelefoner
från Amerika genom firma Numa Peterson, Hamngatan 32. Öller tillägnade sig genast nyheten,
och en av honom samma år tillverkad magnettelefon finnes utställd i Telemuseum.
Ungefär vid samma tid började även Öllers forne elev, L.M. Ericsson, att göra telefoner enligt
Bells system. Bellbolaget i Stockholm (1880) måste uteslutande använda amerikanska apparater
och Stockholms Allmänna Telefon AB (1883) anlitade enbart LM. Ericsson, liksom också
Telegrafverket gjorde for sitt telefonnät (1881). Öller tillverkade följaktligen aldrig
telefoner i någon större skala. Telefonförbindelsen till Öllers egen verkstad anslöts till
Bellbolagets nät.
Ytterligare två av Öllers arbetare, Johan August Lindholm och Johan Leander Wikström,
började 1878 egen verksamhet med en liten verkstad i Apelbergsgatan 48 vid Stora Badstugatan.
Firma Lindholm & Wikström blev större till omfattningen 1885, då verkstaden flyttades till
Holländaregatan 5.
Några nyanskaffningar av arbetsmaskiner tycks icke Öller & Co ha gjort
efter 1875, utan maskinparken minskades efter hand. Arbetareantalet var omkring 33 ända till
1886, men tillverkningsvärdet sjönk. Öllers ekonomi säges ha blivit undergrävd genom att
hans verkmästare erhållit rikliga provisioner på bruttoinkomsten.
År 1880 engagerades som verkmästare Fredrik Ferdinand Lundell, vilken efter mekaniske
fabrikören Martin August Rundlöfs död 1875 övertagit firma M. A. Rundlöf & Co,
Apelbergsgatan 6o B, där instrument mest tillverkades men även symaskiner (från ca 1868).
Lundell överlät i stället denna firma till en av Öllers arbetare, Frans Josef Ferdinand Lemcke,
som lärt symaskinstillverkning hos Öller. Firma M. A. Rundlöf & Co låg ju dessutom alldeles
invid Öllers verkstad. Lundell uppmärksammades som konstruktör av bl.a; en elektrisk Mätbrygga
samt en tändapparat för sprängskott (1887).
I början av 80-talet återlämnade Öller den ångmaskin han hyrt och inköpte i stället en
gasmotor om 4 hk. Han tillverkade vid denna tid bl.a. P. J. Bäckmans räkneapparat samt
vaktkontrollur och en lokaltelefonapparat (Siemens), som levererades till Stockholms stads
magasin i Stadsgården.
År 1884 uppgavs att Öller & Co "till allra största delen försett såväl Kongl. Telegrafverket
som Statens Järnvägar och 44 privata järnvägar m.m. med deras behov av telegrafapparater".
Nämnas bör dock, att även andra mekanici i Stockholm tillverkade telegrafapparater, bl.a.
J. E. Eriksson och J. W. Bergström.
Lundell efterträddes sam verkmästare 1884 av Aron Nicalaus Thorin, vilken liksom Lundell gjorde
en del experiment vid verkstaden. Sålunda konstruerade han bl.a. en automatisk växel och ett
skivankare till elektrisk likströmsgenerator (patent 1884), vilka exploaterades av firma
Öller & Co, men även av W. Wiklunds Verkstäders AB:s elektriska avdelning.
Sistnämnda firma utställde desamma vid Elektriska utställningen i Göteborg sommaren 1885;,
i vilken utställning även firma Öller & Co deltog.
Den 31 maj 1885 gifte sig Öller för andra gången, nära 70 år gammal, i Klara församling med
fru Augusta Mathilda Rubach, född Lindqvist, dotter till skomakaren Johan Fredriksson
Lindqvist och Maria Sundqvist samt fodd i Katarina församling, Stockholm, den 8 september 1846.
Åren 1867-77 hade hon varit gift med grosshandlaren Arnold Joachim Rubach, tyska församlingen.
De flyttade till huset Drottninggatan 67, som låg på samma tomt som verkstaden, men deras hem
blev skäligen torftigt, ehuru de, trots åldersskillnaden, lär ha varit lyckliga. Man frågar
sig dock, om Öller kunde som förr se sina förnäma vänner på ett parti schack i ett rum,
där t.ex. kakelugnen hölls samman av en provisorisk anordning med järnring.
För att skaffa rörelsekapital och giva nytt liv åt sitt tillbakagående företag upptog Öller
samma år han gifte sig tvenne kompanjoner, nämligen civilingeniören, senare professorn vid
Tekniska högskolan, Carl Custaf Wallin, vilken blev firmans tekniske chef samt f.d.
sjökaptenen Ernst Mauritz Fredrik Rietz. Wallin hade från 1882 varit anställd vid Bellbolaget.
Öller var ingen affärsman. Hans bokföring sköttes nu av bergsingeniören Petter Kjerrulf,
som inflyttat till Stockholm i slutet av 70-talet och sysslade med revisionsarbeten åt bl.a.
Ljusne-Voxna, Gravendals, Gima, Fredriksbergs och Sandvikens bruk.
Kapten Rietz avgick emellertid den 6 april 1886 och ingeniör Wallin den 29 december s.å.
Den sistnämnde blev 1890 verkställande direktör för Stockholms Elektriska Belysnings AB,
som innehade Gamla stadens första elektricitetsverk.
Konkurrensen från Öllers forna elever, bl.a. Lindholm & Wikström och F. J. Lemcke men
främst L.M. Ericsson, började bli alltmera märkbar. Efter hand som L.M. Ericssons rörelse växte,
lockades Öllers skickligaste arbetare dit såsom förmän och med avlöningar, som Öller inte
kunde betala. Då Ericsson dessutom kunde göra apparater lika Öllers men billigare och efter
hand kunde förbättra dem, förstod Öller att hans tid var förbi, och han beslöt 1886
avveckla sin rörelse i stort men fortsätta tillsvidare i liten skala med reparationsarbeten
o.d. Han engagerade för denna slutperiod som verkmästare August Lindholm, ene delägaren i
firma Lindhoim & Wikström. Öller avstod från en tredjedel av verkstadsutrymmet. Gasmotorn
såldes den 8 oktobet 1887 for 1185 kronor till J. A. Eilitz' fick- och pennknivsfabrik i
Eskilstuna, som dittills begagnat 8 hk vattenkraft, vilken firma också köpte en växelsvarv.
De flesta maskinerna, såsom järnsvarvar med och utan tramp, gjutjärnslager, remskivor,
axlar, verktygsskåp etc., gick till firma Lindholm & Wikström, men en del också till
J. E. Eriksons Mekaniska Verkstads AB och W. Wiklunds mekaniska verkstad.
Hos Kjerrulf bodde 1889 en ung ingeniör Eugene Öller, som då var anställd vid
J.E. Eriksons elektriska avdelning. Denne blev 1909 chef för Elektriska AB AEG:s filial i
Göteborg. Han härstammade från en broder till Öllers far. Kjerrulf ansåg, att Eugene
borde träffa sin namne, men när detta möte kom till stånd, var Öller redan sjuk.
De hunno knappast mera än konstatera släktskapen.
Till följd av en lunginflammation avled Öller den 17 december 1889, 73 år gammal.
Begravningen ägde rum i Klara församlings nya gravkor i närvaro av en mängd av hans
forna kamrater vid Telegrafverket. Officianten skildrade Öllers livsgärnigar bl.a.
med orden: "Genom sina gedigna kunskaper och sin praktiska skicklighet anordnade han 1853
de första telegrafledningarna i vårt land. Genom att bidraga till utbredandet av detta nu
så stora telegrafnät hade han i sin mån nitiskt arbetat för det stora målet, att närma
människorna till varandra"
Öller efterlämnade inga barn. Änkan, som avled den 13 maj 1891, fortsatte rörelsen till 1890,
då auktion hölls. Varulagret, värderat till 2571 kronor, såldes anmärkningsvärt billigt.
Öllers siste verkmästare, A. Lindholm, som handhaft sterbhusutredningen, inropade buvudparten
av verkstadens återstående inventarier och verktyg, som värderats till 2801 kronor,
för firma Lindholm & Wikström. Verkstadslokalerna hyrdes till magasin av danske ingeniören
Carl Christian Clausen, grundare av nuvarande rörledningsfirman Clausens AB.
Firma Lindholm & Wikström övertog Öllers innevarande beställningar och fortsatte härigenom
indirekt Öllers verksamhet. Delägarna i denna firma separerade 1905. Wikström fortsatte rörelsen
som förut, men Lindholm öppnade en elektrisk affär i eget namn, vilken omkring 1923 såldes till
Albert Löfgren, som också arbetat hos Öller. Båda firmorna fortleva ännu.
Telegrafverket började 1891 egen verkstad vid Fiskargränden. Motivet, som knappast kan ha
riktats mot Öllers rörelse, var de olägenheter, vilka uppstod vid anlitande av enskilda
verkstäder, såsom pris efter gottfinnande, försenade leveranser och avtalssvårigheter etc.,
varvid Telegrafverket kom i obehaglig mellanställning. Man önskade också möjlighet till
försök och experiment i större skala alltså i mycket en verkstad lik Öllers ursprungliga
men nu gällde det närmast att följa telefonteknikens snabba utveckling.
Källa:
Författare Rune G:son Kjellander, årtal okänt.
Copyright © 1996-2008 www.samlaren.org 1870
|
