Startsidan, klicka/Home, click ! Klicka !
Innehåll Allmänna bilder Nostalgi & Samlarlänkar Lista över Samlare Samlarannonser
Astrid Lindgren
Bergmanaffischer
Bildsidor
Bilkyrkogård
Biltelefoner
Bonader
Borgward
Bryggerietiketter
Christiania
Clas Ohlson kat.
Corvette
Dalahästar
Emaljskyltar
Filmaffischer
Folkparken
Forsvik Bruksmiljö
Gammelvala
Godis 1965
Hattnålar
Hem till Byn
Idrottsbilder 1957
Kosta/Orrefors
Kristallmottagare
Länkar - Sökmask.
Lanthandelsmuseum
Läcköbussen
Medeltidsbilder
Mercedes Benz
Motala långvåg
Mopedsamling
Märklin
Mössmärken
Offroaders
Olsson Hagalund
Opel-Museum
Pansarmuseum
Polisbrickor
Porsche plåtbilar
Porsche
Privatradio
Radio Nord
Radioapparater
Radiobroschyrer
Radiorör
Radions historia
Ransoneringskort
Reklam från 1920
Rekords
S/S Trafik Hjo
Shell-Mack
Skolmuseum
Sony Walkman
Sparbanksbössor
Sv. Uppfinnare
Telefonens historia
Telefoner
Transistorradio
Traktorer
Tretorn kataloger
TV-Guide 1964
Tändsticksetiketter
Veteranbilar
Ånglok/Rälsbuss
Copyright INFO

Lyssna och minns:

Ingo vs Floyd 1959

Radio Nord 1961

Radio Syd 1965

Motala LV 1991

R Luxemburg 1991
stänger 208 MV
Telefonist

Telefonen 50 år - 1880-1930

Ingen anade telefonens framtid, då det var ett mirakel att i Västerås höra hur man i Sala sjöng Gubben Noak. Men på ett halvt sekel har telefonen erövrat världen. Radio och ljudfilm äro redan gamla företeelser som inte längre väcka någon förvåning. Och telefonen - ja, att den en gång varit en uppseendeväckande nyhet som satt sinnena i rörelse, betraktas nästan som ett underverk och misstrotts, det har man längesedan glömt. Ock ändå är det inte mer än femtio år sedan Stockholm fick sitt första telefonnät med omkring 300 abonnenter. Det var Belltelefonaktiebolaget som startades år 1880 och först något år senare öppnades telegrafverkets första anspråklösa telefonnät.

De sista åren av 1870-talet hade rykten från Amerika vetat berätta om en elektrisk överföring per tråd av det talande ordet, musik etc. Men man skrattade åt ryktena och tillmätte dem knappast någon betydelse. Tidningarnas småplockspalter berättade om den nya uppfinningen ungefär som de nu skulle berätta om perpetuum mobile eller en metod att utan maskiner endast med hjälp av elektriska vågor flyga omkring i luften.

Hur det var letade sig emellertid så småningom en och annan telefonapparat hit till Sverige, väckte uppseende och satte massor av folk vid exprimentbordet - liksom kristallapparaterna i radions första dagar sysselsatte hundratals händiga amatörkonstruktörer likaväl som tekniskt skolade män. Till en början blev telefonen endast en intressant leksak som man inte tillmätte någon större praktisk betydelse och det dröjde flera år innan tanken på ett telefonnät med en central kopplingsstation såg dagens ljus. Ett par teknologer boende i var sitt hus mitt emot varandra vid Norrtullsgatan lär ha varit bland de första som skaffade den leksaken och till vänners och kamraters häpnad och förnöjelse höll långa samtal per tråd.

H.T. Cedergren, som sedermera tog initiativ till bildande av ett nytt telefonbolag i Stockholm, uppsatte ett av sjuttiotalets sista år en ledning mellan sin bostad och sin butik i Stockholm och ute i landet exprimenterades det flitigt med telefoner. Tidningar innehöll notiser om hur man i Västerås kunnat höra när man sjöng Gubben Noak i Sala o.s.v. Man räknade märkvärdigt nog inte så mycket med telefonen som kommunikationsmedel i början utan mera som musikspridare - i stil med vad radion sedan blivit jämte så mycket annat.

De första telefonerna var importerade från Amerika och liknade till utseendet närmast en jättestor hörmikrofon. I denna talade och lyssnade man växelvis. De kallades handtelefoner, och man hade redan från början såväl väggapparater, där handtelefonen placerades på en konsol, som bordstelefoner, där apparaten i stället lades i en ställning. Cedergrens båda apparater finns alltjämt bevarade i telefonmuseet.

De första ryktena om den nya amerikanska uppfinningen togs, som sagt, mycket legert. En stockholmstidning skrev i april 1877; "Man har hittills skrattat åt denna nya uppfinning, som lovar att till fjärran trakter per tråd överföra mer än ord - sånger och operor". I Amerika tager man dock saken på allvar, sedan det lyckades att äntligen förbättra apparaten. Telephon användes där praktiskt som musikbefordrare, och man skall hädanefter ej säga: "på musikens vingar" utan " på telephonens vingar". Föga anade väl den journalist som en gång skrev detta på vilket sätt "telephonens vingar" inom de närmaste decennierna skulle komma att utnyttjas. I juli samma år skrev en annan huvudstadstidning: "Hittills har man ej lyckats att få alla ljud lika tydliga, men man bör kunna hoppas, att fortsatta försök skola övervinna denna olägenhet. I så fall kommer uppfinningen att bliva av ofantlig betydelse".

Först efter flera år uppfanns mikrofonen - dessförinnan hade man för att slippa tala och lyssna växelvis i samma apparat konstruerat en underlig telefon, där man sammansatt flera hörtelefoner och försett dem med en tratt för talet, under det hörtelefonen som hängde bredvid var sig lik. Telefonapparaterna genomgick sedan otaliga utvecklingsstadier - modellerna var legio, men endast ett par typer vann någon större spridning - Bells och LM Ericsons.

År 1880 bildades Stockholms Belltelefonaktiebolag. Avgifterna var kraftiga - 160-280 kronor per år, beroende på om abonnenten bodde i staden mellan broarna eller ute på malmarna. En centralstation anlades, till vilken man importerade växelbord av primitiv konstruktion. Man förstår att det inte gick att från de första importerade växelborden betjäna ett större antal abonnenter, då man ser dem i telefonmuseets lokaler. Abonnenternas trådar gick på den ena leden, förbindelsetrådarna på den andra, utan att beröra varandra. när så en abonnent ringde upp föll en röd klaff med ett nummer ned, telefonisten satte i en propp som satte henne i förbindelse med den uppringande och så fick han begära numret. Varefter hon satte i en annan propp som förband det begärda numret med den uppringande, fällde upp klaffen och gick ur samtalet. Nu var det den uppringandes sak, sedan telefonisten meddelat att det var kopplat och klart, att lägga på sin mikrofon och själv ringa om igen och därmed ge signal till den inkopplade apparaten, varvid både hans egen nummerklaff och den uppringdes åter ramlade ner. Telefonisten fick nu fälla upp dem igen, och sedan kunde samtalet börja. Så småningom konstruerades svenska växelbord, som var något mer praktiska och tekniskt fulländade, men ännu befann sig på ett mycket primitivt stadium. Trådarna till dessa växelbord kom samtliga ned från taket i växelrummet.

Stockholms första telefonstation, som ansågs mycket storståtlig, betjänades av sex-åtta telefonister. En samtida teckning ger en lustig bild av telefonicentralen, med telefonister som fick stå upp och sköta växlingen. Tidens dräkter göra sitt till för att för våra ögon göra bilden säregen. Samtidigt som Stockholm fick sitt första telefonnät bildades emellertid runt om i landet smärre och större telefonföreningar, som gick in för principen enkelt, billigt och andvändbart. De långa ledningarna på landsbygden blev visserligen en ganska dyrbar historia, men ofta kostade det inte mer än hälften på sina håll, ja kanske tiondelen av Belltelefonens årsavgift att vara med i en telefonförening ute i landet. Gävle och Gnesta var bland de första orter som fick sådana telefonföreningar. Småningom övertogs ju de flesta av telegrafverket, vars nät alltmer spreds ut över landet och fick allt tätare förgreningar. Första upprinnelsen till telegrafverkets telefonnät i Stockholm var just de dyra taxor som Belltelefon höll. Begynnelsen till telegrafverkets telefoner var ett litet nät mellan de olika ämbetsverken samt några kortare landslinjer till trakterna kring staden huvudsakligen avsedda för telegrambefordran.

Telefonföreningarna ute i landet var helt privata företag och många roliga episoder berättas om deras första tid. Telefonföreningarna sammanslöts sig så småningom till hela telefonförbund med samtrafik. I en liten stad fanns vid 1880-talets mitt två hotell med samma ägare, som ville ha telefonförbindelse mellan sina etablissemang. Samtidigt fanns där en bryggare som ville ha en telefon mellan sitt bryggeri och sin lantgård utanför staden, där han bodde. I stället för att rätt och slätt dra fram två av varandra oberoende ledningar slog de båda herrarna sig ihop och utverkade att få använda en telefoncentral i ett tomt rum i rådhuset. Att börja med sattes endast de båda först påtänkta telefonledningarna upp och drogs igenom centralen utan att där förekom någon koppling e. d. Men snart lyckades man värva allt fler intressenter och på några få år hade telefoncentralen fått 120 abonnenter att betjäna.

I allmänhet var telefonföreningarnas villkor mycket liberala - anknytande av s.k. biledningar kostade t. ex. ofta inte mer än det direkta underhållet av dessa. Men i enstaka fall finner man ganska drakoniska bestämmelser inom föreningars stadgar. Så till exempel hette det i en telefonförenings stadgar: "Skulle nya deltagare anmäla sig till inträde, pröve styrelsen deras anhållan och kan bevilja den, om alla styrelsemedlemmar är ense om nyttan därav". Det skulle inte vara roligt för den handlande som ville ha en ny telefon men vars argaste konkurrent satt i styrelsen och vägrade honom inträde!

Många ofullkomligheter vidnådde naturligtvis den första tidens telefoner. I signaturens föräldrahem i Gnestatrakten fanns en föreningstelefon, som ibland blev orsak till de löjligaste missförsånd, delvis tack vare apparatens ofullkomligheter, delvis också tack vare kvinnliga familjemedlemmars ovana vid och nervositet inför den nya märkvärdiga uppfinningen. Så berättades bl. a. hemma om hur någon av mina äldre systrar en gång i telefon mottog ett meddelande från järnvägen, vilket hon vidarebefordrade till vår stränge fader i följande form: "Pappa, pappa, dom har telefonerat från järnvägen att pappa kan få hämta fem kilo svart ost" -"Fraktgods" kunde i den tidens telefoner lätt uppfattas som "svart ost" - åtminstone för ett ovant öra. Detta var emellertid före min tid, i min tidigaste barndom hade telegrafverket redan övertagit föreningens nät. Men jag minns ännu den stora åbäkiga väggtelefonen i "telefonrummet" som gårdskontoret omdöpts till, och jag minns att det ofta, mycket ofta blev kontakt med linjen och man fick två-tre samtal på en gång. Det var som alltid då för tiden en apparat med vev, och mellan samtalen skulle den naturligtvis vara avkopplad. Vilket inte hindrade, att man lika ofta ramlade in som oanad åhörare till ett samtal, som det hände att det var tyst i hörtelefonen, om man lyfte den av klykan utan att ringa upp. I hemlighet smög jag mig ofta in på det tomma kontoret, lyfte försiktigt av klykan och lyssnade förtjust till bönders och grannars resonemang om höpriser och kratursmarknader eller fruarnas halvtimmeslånga avslöjande av nästans angelägenheter eller skvaller från senaste bjudningen i socknen. Inte för att samtalen intresserade mig, men för att det var så underbart och otroligt att här, på väggen i pappas kontor, ha ett litet skåp med alla möjliga röster, någon gång till och med bekanta röster. En enda gång blev jag avslöjad i mitt tjuvlyssnande, och det fick mycket ledsamma följder. Men strängt taget var ju inte felet mitt utan den ännu bristfälliga telefonteknikens.

Se även gamla telefoner

Källa:
Svenska Dagbladets söndagsbilaga 23 nov. 1930
Copyright © 1996-2017 www.samlaren.org